Om du fortfarande fanns kvar
Jag orkar inte mer. Jag går sönder. Min värld är trasig, hur jag än har försökt att lura och intala mig själv något annat så kommer jag alltid att vara trasig. Det gick inte att laga mig. De lappade ihop det de kunde men mellan stygnen kommer det kall luft och river upp.
Jag trodde helt blint på att allt hade ordnat sig. Att tillslut, var allt bra. Men så lätt går inget. Man fixar inte ihop någon på ett år. Mindre. En sommar. En sommar och en höst.
När en dörr stängs öppnas en annan.
När du hittar en ny underbar person, försvinner en annan.
Jag saknar dig så mycket. Tänker du på mig ibland? På om du kanske skulle höra av dig någon gång? På alla de fina minnen vi har och alla stunder som betydde något. Som jag trodde aldrig skulle ta slut. Saknar du oss lika mycket som jag? Vad hände egentligen? Har vi verkligen växt ifrån varandra, förändrades vi så mycket? Jag känner mig inte så förändrad, inte till person. Jag har samma värderingar, samma intressen, samma jag. Bara ett års klokare, ett års mer erfarenheter och med en till person vid min sida. Som betyder lika mycket för mig nu som du gjorde en gång i tiden. Den tiden som jag saknar så mycket.
Att lyssna på våra gamla låtar, är en plåga som jag utsätter mig för ibland. Men jag känner ändå att det är viktigt att komma ihåg det som var fint. Därför lyssnar jag på våra låtar. Minns.
Fast egentligen var det längre sen det började ta slut. Varför såg jag inte de tecken som fanns? Fanns det ens några? Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden så jag kunde behålla dig.
Jag undrar vilken människa jag skulle vara nu om du fortfarande fanns i mitt liv.
Kommentarer
Trackback
